Musik som kräver absolut fokus, och ofta har all rätt till just det. Djungeltrumman var och såg den elektroniska excellensen Maurice Louca på Oceanen.
Vad innebär det egentligen när folk tar jackan, virar halsduken runt livet – och går från en konsert innan den är slut?
Har spelningen varit så undermålig att tanken på att stå kvar i 20 minuter till helt enkelt är outhärdlig? Eller har någonting passerat de som försvinner över huvudet?
När elektroniska excellensen Maurice Louca har demolerat klart Oceanen med sin hedonistiska blandning av nytt och gammalt, västerländskt och österländskt, har en tiondel av publiken redan lämnat lokalen. Varför? Låt oss leta bevis.
Torsdagskvällen är framförallt fråntagen alla former av publikfrieri. Louca mejslar tillsammans med sina två medmusiker fram berättelser, ögonblicksbilder, där han slirar runt med sitt magiska mixerbord på den skolkabaré-betonade träscenen. Och så sällan tittar han upp.
Den Kairo-stationerade artisten stöper elegant samman genrer som i grunden gifter sig lika bra som laxpaté och kolasås; drone, noise, ökenblues samplas in med klipp som låter som gamla MTV-vinjetter spelade baklänges. När tempot höjs smyger tungan ut ur hans mun som en liten orm, för att snabbt dra sig tillbaka när musiken går ner i varv. Och han tittar inte upp.
Men låt er inte luras; även om ljudbilden är vild som en skadeskjuten panter inträngd i ett hörn, är Louca själv blygsam som månaden maj. Proper skjorta, milt leende.
Men inte en gång tittar egyptiern, som framför hela sin Salute The Parrot, upp. Borta är liksom alla försök till fåfänga, till att framhäva sin egen person och gärning; Maurice Louca är blott ett instrument.
Hans musik är en sådan som tar tid, som inte bygger på explosion och paus, på start och stopp. Som inte vet begreppet ”andrum” utan manar till oavbruten koncentration.
Många av oss europeiskt inriktade kulturkonsumenter är inte vana vid det här. Vi hade nog aldrig erkänt det på plats, men det är sällan vi engagerar oss i något som avkräver stort och absolut fokus en nykter torsdagskväll; Våra mobiler har frätt sönder de hjärnbanorna, våra Twitter-aviseringar har dödat det där lugnet. Kanske är det därför människor faller av?
Eller så har allt med något betydligt mindre komplicerat att göra, slarvighet; För även om Maurice Loucas musik är intressant in till sin minsta cell, in till sin minsta atom, så är ljudnivåerna inte sällan ur balans. Trummornas tendens till att bröla över bas och samplingar gör att rytmen vid sina stunder rycks lite ur led. Och vad gör vi då?
Musik som Maurice Loucas lever på rytmen, rytmen är direkt avgörande för det han gör – att avlägsna den är som att ta bort sången ur gospel; det är naturvidrigt.
Alltjämt är aftonen ofta spännande, ibland tråkig, vid sina stunder rent transcendent. Konsertens slutparti häver sig fram mot precis den blandning av extas och hypnos som alla former av instrumental musik söker; då beter sig verkligheten som om arken i första Indiana Jones-filmen öppnats, men gud varit fryntligt småfull istället för fullskaligt jävla rasande.
Visst drar de tre musikerna ut på spelningen lite för länge, och säkert är lokalen alldeles för liten – men att ersätta Maurice Louca mot något annat är omöjligt. Som en vädjan till vår skadeskjutna värld står han under den rödbruna belysningen, trycker samman oljud och harmoni; ingenting är heligt. Allt kan samexistera.
